Att göra slut
Jag har bestämt mig för att göra slut med en kompis. Något jag faktiskt aldrig gjort. Mina vänskapsrelationer som inte har varit något att hänga i julgranen har runnit ut i sanden. Ibland har det känts mer, ibland mindre. Jag har i mina aktfulla ålder förstått att det finns en vits att släppa taget om en del vänner och ibland har vännerna släppt taget om mig.
Men i det här fallet är det annorlunda, och innan jag börjar skriva vad jag känner så vill jag tillägga en sak. Jag vill inte hänga ut någon och personen ifråga läser inte min blogg. Så detta är inte något galet försök att provocera ännu mera.
Ja, personen det gäller är/var en vän. En vän som för mig var både nära och viktig. Men i oktober hände det något och sedan dess är vännen som spårlöst borta. Lite sporadiskt sms kontakt och försök från min sida att ses men inte något gehör. Då mina fina mammastickade väntar med pärlor fanns där smsade jag flera gånger om dessa, utan att riktigt få några bra svar; det var dubbelbokningar, mycket nu och vad du vill. I julas skickade jag ett mail gällande att allt kändes väldigt konstigt med frågan om något hänt som inte jag förstod. Personen ringer upp, ber om ursäkt och skäms säger han/hon. Han/hon erbjuder att vi ska ses på fika och lovar att ringa upp. Men icke.
Idag gick jag förbi där han/hon bor, där nu hans/hennes vän bor då personen blivit sambo. Jag ringde på och pratade med kompisen som inte hade sett några vantar i lägenheten.
Ja, och visst känns det löjligt. Att jag ska bråka om ett par vantar. Om det hade varit any random vantar hade jag ju bara strunta i de men de vantarna är stickade av min mamma och speciella. Och nej, det handlar inte enbart om ett par vantar såklart, det handlar om svek och att känna sig övergiven av någon man trodde var en vän.
Idag bestämde jag mig hur som för att jag gör slut och gå vidare. Personen ifråga har redan försvunnit, vilket gör att hela "detta funkar inte längre, låt oss gå skilda vägar" mest är för min egen frid. Jag kommer inte göra slut officiellt alltså,hihi. Skadan är skedd, jag är sårad och mina favoritvantar är borta. Jag är just nu för arg för att sakna personen, jag saknar bara mina vantar, haha.
Men nej, nu lämnar jag detta bakom mig. Utan vantar och en vän fattigare. Jag kan hur som gå med högt huvud, för jag vet att jag har varit en bra vän. Jag är så tacksam att jag har en massa andra fina vänner och att mamma faktiskt har stickat fler par vantar till mig.
Vantar och vänskap var det ja!
X
Men i det här fallet är det annorlunda, och innan jag börjar skriva vad jag känner så vill jag tillägga en sak. Jag vill inte hänga ut någon och personen ifråga läser inte min blogg. Så detta är inte något galet försök att provocera ännu mera.
Ja, personen det gäller är/var en vän. En vän som för mig var både nära och viktig. Men i oktober hände det något och sedan dess är vännen som spårlöst borta. Lite sporadiskt sms kontakt och försök från min sida att ses men inte något gehör. Då mina fina mammastickade väntar med pärlor fanns där smsade jag flera gånger om dessa, utan att riktigt få några bra svar; det var dubbelbokningar, mycket nu och vad du vill. I julas skickade jag ett mail gällande att allt kändes väldigt konstigt med frågan om något hänt som inte jag förstod. Personen ringer upp, ber om ursäkt och skäms säger han/hon. Han/hon erbjuder att vi ska ses på fika och lovar att ringa upp. Men icke.
Idag gick jag förbi där han/hon bor, där nu hans/hennes vän bor då personen blivit sambo. Jag ringde på och pratade med kompisen som inte hade sett några vantar i lägenheten.
Ja, och visst känns det löjligt. Att jag ska bråka om ett par vantar. Om det hade varit any random vantar hade jag ju bara strunta i de men de vantarna är stickade av min mamma och speciella. Och nej, det handlar inte enbart om ett par vantar såklart, det handlar om svek och att känna sig övergiven av någon man trodde var en vän.
Idag bestämde jag mig hur som för att jag gör slut och gå vidare. Personen ifråga har redan försvunnit, vilket gör att hela "detta funkar inte längre, låt oss gå skilda vägar" mest är för min egen frid. Jag kommer inte göra slut officiellt alltså,hihi. Skadan är skedd, jag är sårad och mina favoritvantar är borta. Jag är just nu för arg för att sakna personen, jag saknar bara mina vantar, haha.
Men nej, nu lämnar jag detta bakom mig. Utan vantar och en vän fattigare. Jag kan hur som gå med högt huvud, för jag vet att jag har varit en bra vän. Jag är så tacksam att jag har en massa andra fina vänner och att mamma faktiskt har stickat fler par vantar till mig.
Vantar och vänskap var det ja!
X
Kommentarer
Trackback