Studenttips...
Idag på väg hem från jobbet möttes jag av ett hav studenter på bil, lastbilsflak, vinglandes inne i stan och dylikt. Studenttiderna har alltså börjat här i Götet. I Örebro där jag kommer ifrån tar alla i princip studenten samma dag men icke här. Här firas i dagarna hundra.
När jag bodde i stan var detta ett stort störningsprobelm för varje dag skulle man behöva höra löjliga låtar att man är så jävla bra. I ärlighetens namn, är man så jävla bra när man tagit studenten? Nej, jag visste väl det, haha. Man är ett förvirrat småglin som undrar vad man ska göra med sitt liv, hälften av alla på de där flaken har säkert inte ens godkända betyg. Men hur som, klart de ska få fira, jag bor utanför kaoset numera och tycker de kan skrika och vingla runt bäst de vill! Heja studenter 2008 (för er som känner mig dåligt, hela det övre stycket har en viss gnutta ironi)!
Jag kommer ju själv ihåg studenten och vilken jävla dag det var. Då var man top of the world och insikten att det fann större grejer än studenten var inte där just då. Jag hade en knallrosa klänning a la Jackie Kennedy som min mor sytt, jag var nykär i den sötaste pojken i världen och livet lekte rätt så fint. Dagen var mest blommor, presenter, kramar och lyckönskningar till vuxenlivet (om jag hade vetat vad som komma skulle, hjälp). Sen var det bara hej hå, ut och äta med vänner och försöka dricka sig lite glad i hatten (ja jag lyckades mer än nog). Konstapeln var min trogna följeslagare och jag tror bestämt att hon hade uppsikt över mig större delen av kvällen. Efter denna lilla middag blev det parkhäng med klassen, kärleksförklaringar högt och lågt och även en liten olycka då jag skulle kissa i en nedförsbacke. Det är inte så lätt som man kan tro...
Kvällen flöt på bra och vid det laget som jag skulle gå på Frimis (I Örebro var det två studentfester att välja på) hade pojkvännen ringt och sagt att hans biljett var borta och vi fick ses senare. Eremo, min gamle vän hade på något sätt inte kommit in (var det ett glöm leg månne?) och det hade varit lite allmän drama men vid detta lag var jag så överförfriskad att jag mest log och var nöjd. Jag beställde en Gin och Tonic och såhär i efterhand är jag säker att jag blev serverad en sodavatten. Bartendern förstod nog mitt bästa....
Sen bar det av till Stadsparken, där samlas alla studenter för ännu mer firande, klockan var way sent och jag var way too drunk. Där mötte min då väldigt nyktra pojkvän upp mig och var kanske mindre nöjd med min insats på alkoholfronten. Vi hängde rätt länge i stadsparken och jag blev mer och mer illamående. Min pojkvän bodde bara fem minuter från Stadsparken men jag envisades ändå med att vi skulle gå hela vägen hem till mig, han hade ingen chans att säga ifrån. Så traska gjorde vi och hem kom vi.
Behöver jag säga att jag var inte i min bästa form dagen efter men ändå var detta en av de roligare kvällarna i mina äldre tonår. Så kontentan med detta är alltså:
1.Ni som ska ta studenten i år-ha jävligt roligt på er student!
2. Ni som inte ska ta den i år men framöver-drick inte för mycket!
3. och för er som har tagit den för waaaay längesen hoppas ni hade lika skoj som jag!
X
När jag bodde i stan var detta ett stort störningsprobelm för varje dag skulle man behöva höra löjliga låtar att man är så jävla bra. I ärlighetens namn, är man så jävla bra när man tagit studenten? Nej, jag visste väl det, haha. Man är ett förvirrat småglin som undrar vad man ska göra med sitt liv, hälften av alla på de där flaken har säkert inte ens godkända betyg. Men hur som, klart de ska få fira, jag bor utanför kaoset numera och tycker de kan skrika och vingla runt bäst de vill! Heja studenter 2008 (för er som känner mig dåligt, hela det övre stycket har en viss gnutta ironi)!
Jag kommer ju själv ihåg studenten och vilken jävla dag det var. Då var man top of the world och insikten att det fann större grejer än studenten var inte där just då. Jag hade en knallrosa klänning a la Jackie Kennedy som min mor sytt, jag var nykär i den sötaste pojken i världen och livet lekte rätt så fint. Dagen var mest blommor, presenter, kramar och lyckönskningar till vuxenlivet (om jag hade vetat vad som komma skulle, hjälp). Sen var det bara hej hå, ut och äta med vänner och försöka dricka sig lite glad i hatten (ja jag lyckades mer än nog). Konstapeln var min trogna följeslagare och jag tror bestämt att hon hade uppsikt över mig större delen av kvällen. Efter denna lilla middag blev det parkhäng med klassen, kärleksförklaringar högt och lågt och även en liten olycka då jag skulle kissa i en nedförsbacke. Det är inte så lätt som man kan tro...
Kvällen flöt på bra och vid det laget som jag skulle gå på Frimis (I Örebro var det två studentfester att välja på) hade pojkvännen ringt och sagt att hans biljett var borta och vi fick ses senare. Eremo, min gamle vän hade på något sätt inte kommit in (var det ett glöm leg månne?) och det hade varit lite allmän drama men vid detta lag var jag så överförfriskad att jag mest log och var nöjd. Jag beställde en Gin och Tonic och såhär i efterhand är jag säker att jag blev serverad en sodavatten. Bartendern förstod nog mitt bästa....
Sen bar det av till Stadsparken, där samlas alla studenter för ännu mer firande, klockan var way sent och jag var way too drunk. Där mötte min då väldigt nyktra pojkvän upp mig och var kanske mindre nöjd med min insats på alkoholfronten. Vi hängde rätt länge i stadsparken och jag blev mer och mer illamående. Min pojkvän bodde bara fem minuter från Stadsparken men jag envisades ändå med att vi skulle gå hela vägen hem till mig, han hade ingen chans att säga ifrån. Så traska gjorde vi och hem kom vi.
Behöver jag säga att jag var inte i min bästa form dagen efter men ändå var detta en av de roligare kvällarna i mina äldre tonår. Så kontentan med detta är alltså:
1.Ni som ska ta studenten i år-ha jävligt roligt på er student!
2. Ni som inte ska ta den i år men framöver-drick inte för mycket!
3. och för er som har tagit den för waaaay längesen hoppas ni hade lika skoj som jag!
X
Kommentarer
Postat av: Konstapeln
Tackar för en fin afton, den ljuva dagen 2000, den kommer aldrig att glömmas
Postat av: eremo
nä den glöms aldrig. fy fan.
Trackback