kaRinrosa

Idag bär det av till verkligheten igen. Verkligheten ligger tre timmar bort från mig med tåg. En resa som jag gjort ett antal gånger men som känns väldigt annorlunda idag minsann.

Jag har nu varit i Örebro en vecka och har minst sagt levt i en bubbla. Mina dagar har bestått av att umgås med familjen och varit på sjukhuset i princip. Idag ska jag hem till Göteborg igen. Jag ska hem till vardagen, jobbet och alla vänner. Det är med lite vemod som jag åker. Jag känner mig inte i toppform varken fysiskt eller psykiskt. Samtidigt inser jag ju att komma tillbaka in i rutinerna kommer få mig på andra tankar och att jag förmodlingen kommer må bättre.

Det är väldigt tydligt att Örebro inte är mitt hem längre, hemma är Göteborg. Då jag inte varit med pappa eller familjen har jag varit lite i Örebros stad och jag känner mig som en främling. Jag känner  nästan ingen här och staden är mest fyllda av minnen från det som var förr. Jag träffade en gammal vän som jag umgicks med back in the days. Vi var främlingar för varandra (inte du Eremo) och vårat möte lämnande en fadd eftersmak. Med detta sagt vill jag ju även säga att jag har de bästa vänner och en familj som inte går av för hackor (smöööörish) här.

Ja, hur står det till med pappsen undrar någon kanske? Jo, han är såklart medtagen och inte i sin bästa form men han lever. Det är vad jag jämför allt med just nu. Han blev flyttad från intensiven igår och är nu på vanlig vårdavdelning. Han är piggat på sig rejält. Sen är det några issues med lugnor och hkärta som inte riktigt stämmer men hey. Jag åker hem med oro såklart, för den kommer sitta i länge. Fast  samtidigt vet jag att pappa är inte klar här och kommer kämpa på som den Stålmannen han faktiskt är!!!

Tack ännu en gång till er som finns här för mig, shit vad ni gör mig den till jag är....

X