kaRinrosa

Det är fortfarande overkligt och en känsla av absurditet infinner sig hos mig precis hela tiden.

Pappa, min älskade pappa hade inte bara ett bråck utan en blodförgiftning. Under några timmar förvandlades ett litet bråck till ett livshotande tillstånd. Jag pratade med honom på söndags kvällen och några timmar senare är han på intensiven och kämpar för sitt liv.

Jag blev uppringd halv sex av min bror i måndags som sa att det var dags att ta sig till Örebro, pappas tillstånd var allvarligt. Väl hemma var det dags att åka till honom. Om det hade varit overkligt då, blev det definitivt verkligt nu. Där låg min far, med slangar, tuber, pip, respirator och tre personal som vakade över honom hela tiden. Då kom verkligheten ifatt mig. Det var inte vem som helst, utan min far. Min store starke far.

Det har varit två hemska dygn men vet ni vad? Min pappa kommer greja det här. Han är nu vaken, vaknade igår och kommer  nog flyttas från intensiven till en avdelning. Jag har fått prata med honom, kramat honom och berättat att Susanna Kallur har satt världsrekord (pappa är en sporfåne). Att de flyttar honom betyder i princip att han tillstånd inte längre är livshotande.Läkarna är mycket imponerade att det gått så fort och de tror det beror mycket på hans goda fysik. Så ja, pappa har visst allt riktiga Stålmanne drag!

Jag vill tacka alla för samtal, sms, omtanke och stöd. Jag är oerhört tacksam för att jag har alla vänner som jag har. Så tack, tack  och tack för att ni finns (känns skönt att sätta ord på eländet).

X