kaRinrosa

Igår pratade jag med min vän, kollega och allmänna guru T. T och jag är väldigt bra vänner och båda är singlar som undrar varför just vi blev utan. Igår fastslog vi dock att vi ska jobba med oss själva först och när vi är klara med det, då ska vi träffa männen i vårt liv. Gott va? =)

Igår när vi pratade så berättade jag att någon ur mitt förflutna har poppat upp igen som en maskros, det är ju inte första gången. Jag vill ärligt talat inte veta av honom och jag vill framförallt inte tänka på honom då han gjort mig illa. Ju mer jag tänker att jag inte får tänka på honom, ju mer tänker jag på honom. Härligt va? Jag vill tänka på saker som gör mig glad och uppåt, inte saker som gör ont.

T säger:
Om du ens funderar på att höra av dig (Jag sa att jag var sugen på att höra av mig på sms) så hugg av dina händer.

Ja, ni gott folk. det ska jag banne mig göra. Att han har kommit upp är lägligt, då det inte finns någon annan att fokusera på så kan han göra ett gästspel i mitt huvud. Sen är det ett anniversary coming up i krokarna. Jag vet så väl att han och jag inte är meant to be, vi har ingen framtid ihop men ändå plågar jag mig själv genom att läsa gamla sms, tänka på det bra och that shit men jag glömmer lätt allt skit och allt jävla kaos det var med den herrn. Sen i mina svaga stunder kan jag får för mig att om jag fick ändra honom lite så skulle allt bli bra (hej hej förnekelse).

Nu är det hårda bud i Mellerud, jag har ingått en pakt med mig själv. Hugga av händerna är min konsekvens om jag bestämmer mig för ett sms. Och trust me...

det är han inte värd

X