Mitt beslut
Idag fattade jag ett beslut, ett beslut som idag känns så jävla gott och jag känner mig hundra kilon lättare.
Jag ska inte köra upp i år. Jag hade en tid på fredag men den är nu avbokad. Att köra bil har redan från början varit ett stort problem för mig med diverse blockeringar, oro, stress och nervositet. Till en början yttrade sig stressen när jag hamnade bakom ratten men sista två veckorna har det även färgat mitt "andra" liv. Jag har gått med en stark ångest (ingen hobby ångest), hjärtklappning, oro, stress, svettningar och skakningar i hela kroppen. Detta har yttrats då jag bara tänkt på den kommande uppkörningen.
Jag har verkligen försökt vända tankar, andats från magen, provat avslappning och gud vet vad men resultatet är bara att jag inför denna uppkörning är mer stressad än någonsin. Till den punkt att jag inte orkar mer just nu.
Idag tog jag beslutet att jag ska köra upp nästa år och få hjälp för den här blockeringen som är större än Berlinmuren. Jag ska påbörja beteendeterapi för att få hjälp att bryta detta beteende. Jag vet att jag är den enda som kan förändra det här vilket är en skön känsla samtidigt somd et gör det hela ännu mer scary... Här kan man inte svassa omkring i nån offerkofta, här är det dags för aktion.
Ja, detta var väldigt självutlämnade och kanske egentligen lite för personligt men jag måste få det ur mitt system. Jag ser inte detta som ännu ett nederlag, det hade varit ett nederlag att köra upp och misslyckats igen. Då jag har gått med känslan att jag redan vet att jag kommer misslyckas på fredag hade jag ju definitivt misslyckats. Jag ska köra upp med en good feeling och som det är nu finns det inte någon good feeling.
Jag vet att alla menar väl när det frågor hur det går och så men jag vill gärna att det är lite låg profil kring detta med bilkörning just nu. Nu ska jag fokusera på att ha en mysig jul och koppla av, sen får jag återuppta mitt arbete med lappen i januari, för jag ska inte ge upp. Tackar om ni respekterar detta även om jag vet att ni gör det med välmening....
Till sist, mamma och andra kära vänner vad skulle jag vara utan er? Jag vette fan vad....
X
Tycker absolut inte att detta är ett misslyckande!! Tycker att det tvärtom är ett steg i helt rätt riktning! Ett steg mot att må bra kan väl bara vara framgång?? Och du är värd att må bra och bara nå framgång!! Kommer inte fråga hur det går med körningen, du berättat när du vill =)
Stor kram och you go girl!!!!
Karin, det låter skitbra! Skönt att fatta beslut för ångest vill ju ingen ha! Jag hejar på dig! Pussen på bussen. :)
Du är så klok. Det finns ju buss:)
Det är bra att du har hittat ett sätt som du tror kommer att fungera för att du ska bryta med detta. I jul ska vi inte prata om bilkörning. Lovar.
Du fattar bra beslut Karin! Jag känner igen mig lite i det du pratar om, jag har inte ens vågat mig på att börja övningsköra.
Ska snart ta tag i det dock för det börjar lossa lite för mig.
Ha en underbar jul och jag hoppas vi hörs! Fraför allt vore det ju trevligt att SES!
Många KRamar till Dig Karin!
Stina: Ja, visst är det så, jag måste ju må bra i första hand! Jag lovar att berätta hur det går, så vet du. Nu hoppas vi att du får ditt körkort snart, u go girl!
Linda-sara: Ångest suger så det känns kalasbra just nu. Jag ska banne mig ta lappen men inte just nu!
Helena: Ja, ibland är jag klok och visst finns det en buss, men det är ibland svårt att säga till arbetsgivarna, haha! Vi kan prata om bilkörning men inte så mycket, vi ska vara upptagna med andra typer av mys =)
Katariina: Ja, bra vännen att det känns bättre för dig med! Du komemr säkert köra bra, du är ju lugn och trygg om du frågar mig!Vi ses hemma i jul såklart!!Jag och Karin tänker bjuda in oss förstår du..hehe! kram
Klart ni är inbjudna!