kaRinrosa

Jag kommer inte ihåg vad jag ville bli när jag var liten men antar att det var något fräckt som lejontämjare, brandman, prinsessa, gift med pappa eller något annat realistiskt "yrke". Jag älskar barns sätt att inte tänka begränsat, om man skulle tänka så idag skulle ju folk tro att man var kokko!Anyway...

När jag blev lite äldre var det teatern som tog över, skådisdrömmarna satt i bra länge, ända till gymnasiet var jag i drömmarnas värld om att bli den nya Greta Garbo. Var dock aldrig beredd att satsa det som krävs för att bli något i den branschen och lade ner de drömmarna.

Var idén att bli socionom kom ifrån vette katten. Jag bara visste, när jag var 16-17 år sådär. Det var nog för att jag alltid vetat att jag ska jobba med människor (Hur jävla dumt det än låter).Har en mamma som är arbetsterapeut och pappa som är sjukgymnast så att jag skulle hamna i omsorgsbranscen är ju inte direkt veckans smäll.  

Första dagen på socionomprogrammet var som rena Fröken Sverige tävlingen fast mer på ett charmigt sätt. 37 kvinnor och 3 män satt i ring och presenterade sig och berättade om alla Moder Teresa gärningarna de gjort; Jag har jobbat med hemlösa, jag har tagit hand om föräldrarlösa barn, jag tycker om att få en utmaning och gärna ska det vara riktigt social utslagna människor, jag har alltid tyckt om barn, jag vill rädda miljön, jag har alltid jobbat med människor, jag är empatiskt, ja the list goes on!Jag tyckte det var riktigt skoj när alla satt och berättade om sina heroiska insatser för att rädda världen och sa då lite skämtsamt i min presentation, Ja, detta är ju lite som en Fröken Sverige tävling, jag är Fröken Närke. Ingen riktigt hängde på där och mitt skämt som enligt mig var lustigt blev en riktig kalkon. Jag fick snällt berätta om alla de dementa jag hjälpt, alla brev jag skickat i Amnestys  namn och hur mycket jag gillar barn.

Jag har varit socionom i ett år nu och trivs väldigt bra, det är ett jobb fullt med utmaningar, av alla de slag minst sagt. Idag på jobbet var jag hos en sjukgymnast med en kvinna och jag slogs av stenhårt i huvudet av en insikt, jag vill fan bli sjukgymnast med, hihi!Det är verkligen ett yrke som jag tror jag skulle tycka var kul, har i vårdsvängen kommit kontakt med rehabilitering och habilitering och det är jävligt spännande!Detta betyder inte att jag inte vill vara socionom, för det vill jag!Men jag vill vara båda! Måste man välja ett yrke, kan man inte vara en massa saker?Tycker det är tråkigt att vara vuxen och vara en sak resten av livet!(sen finns det ju den lösningen att man jobbar som socionom inom ett vårdorienterat område men nu slår jag på den stora trumman då jag trots allt är en dramadrottning).

När jag blir stor ska jag vara socionom och sjukgymnast, det bestämde jag idag, hihi....Okej, jag inser hur orealistisk denna plan är i vissa avseenden men låt mig drömma. Tiihihii....

Hej,Karin heter jag, socionom, prinsessa, lejontämjare OCH sjukgymnast (och även en pingla på att laga soppa)...

Jag är glad idag, glada känslor i magen och tårna!Flamsig och tramsig med, därav denna lite lätt förvirrande texten som påminner en smula av en lång version av bibeln!Hepp hepp!

X