kaRinrosa

Varför valde jag att göra det jag gör, varför kunde jag inte valt att rensa makrill istället?Ibland undrar jag verkligen, för ibland vill man bara vända ut och in på hela sig....

De kvinnorna jag jobbar med projicerar sina känslor högt och lågt vilket inte är så konstigt, att få höra saker som inte är så roliga om sin yrkesroll hör till vanligheten och oftast gör det mig inget. jag vet hur jag ska tackla det och vet också vad som gör att kvinnorna vräker ur sig vissa saker. Jag har fått höra saker om både mig och mitt sätt att jobba flertals gånger och har kunnat hantera det på ett bra och relevant sätt.

Men idag var något annat, jag blev bara så genuint sårad i en gruppsituation.Jag fick höra en hel del om inte bara min men andras insats också och det mesta var i för sig konstruktivt. det var liksom som om hela jag var ett med den känslan, den var överväldigande. Jag kände mig verkligen som jordens sämsta socionom. Känslorna bara virvlade runt i mig och efter grupp kom tårarna, jag har faktiskt aldrig under min yrkeskarriär (well, den är relativt kort ska dock tilläggas!) känt mig så utelämnad och ledsen. fan....

Jag vet att jag är bra och jag vet att jag kan det jag gör men känslan som jag inte borde känna är kvar. Jag hoppas den släpper för detta är varken hållbart för mig eller någon annan. Har nu pratat med både min kurator till mamma och J och jag känner mig lite mer optimistisk till det hela. fan, jag rockar raggsocka och det måste jag komma ihåg!

Så nu blir det en lång kurerande dusch och sen ska jag bara göra sådant jag blir glad av!Typ käka saltlakrits och lyssna på några goa låtar!

X